Herr inspektor,
Fru inspektor emerita,
Herr skattmästare,
Gästande kuratel och ämbetsinnehavare från Kalmar nation i Lund,
Kuratorer emeriti,
Herr 1Q electus,
Fröken 3Q electa,
Medkuratorer,
Sångarna i Kalmarkören,
Mor och far,
Kalmariter,
Kära gäster!
Den 18 maj var det ja. I morgon är det min namnsdag. Så var vi tillbaks till mig, min dag. Ni kanske trodde att jag skulle hoppa över mig själv denna gång så att någon annan fick stå i rampljuset, om än bara för en stund. Så blev det inte. Nä, jag tänkte göra anspråk på ett par minuter för att minnas, se framåt och klamra mig fast vid mina sista sekunder som Förste kurator. För det har verkligen varit en fantastiskt år.
Jag har haft förmånen att vara Förste kurator på Kalmar nation, med allt vad det innebär. Nya vänner, nya erfarenheter och en möjlighet för mig att forma bilden av mig själv.
Det går inte nog att poängtera hur lyckligt lottad jag är som fick dela mitt år med Anna, David och Gustaf. Anna som skällde på mig. Jag skällde på Gustaf och Gustaf som skällde på David, och nu har David äntligen börjat skälla på Anna. Men mitt i allt detta skrikande hade vi på något sätt en harmoni.
Under året har det känts som att vi varit en familj. Jag vet att det låter lite löjligt, men det är oundvikligt när man spenderar 12 timmar om dagen med varandra, går till ICA tillsammans, har samma vänner, äter tv-middagar med varandra. Jag och Anna har varit de ansvarsfulla föräldrarna, David den läskiga farbrorn och klubbverket som våra barn som man måste hålla i öronen. Till klubbverket, av vilka några är här i kväll och några serverar oss den fantastiska maten, vill David, jag och inte minst Anna rikta vårt allra ärligaste och djupaste tack. För vi kan sitta en våning upp och bossa hur mycket vi vill, och Gud vet att vi har gjort det, men nationen är helt beroende av klubbverket.
Jag har ju under året jämfört mig med flera stora ledare, kanske då främst med John F Kennedy. Han har alltid varit min stora förebild och han har ett outtömligt lager av bra citat. Men idag ska jag inte använda mig av JFK utan av han fru Jackie.
För Jackie Kennedy sa en gång att ”John har inga problem att spendera vilken summa som helst till att köpa röster, men ryggar till när det kommer till att investera 1000 dollar i en tavla”.
Jag är på många sätt väldigt lik John F Kennedy. Våra makalösa hårsvall, jag köpte också mitt ämbete och vi hade båda en fadäs när vi skulle invadera en annan nation. Men. Jag känner igen bra konst när jag ser det, till skillnad från JFK. Därför tänkte jag nu överräcka en liten present till nationen och min efterträdare Carl.
(Överräcker självporträtt i olja.)
Carl: Jag kommer alltid att vara nära.
Kungen är död, leve kungen!
Redan innan jag gick på som Förste kurator började jag tänka på vad jag ville lämna för arv efter mig. Vad var speciellt med mig som 1Q? Resultatet blev… inget. Det fanns en kort tid planer på att bygga en pool. Det fanns planer på att locka fler till landskapen, till sittningarna, till allt på nationen. Men det mesta man kan säga är väl att Erik tyckte om dokument, riktigt torra dokument, riktigt långa och tråkiga dokument. Men jag har insett att det inte spelar så stor roll vilket mitt arv egentligen blir. För jag har fått vänner som Jerker och Johanna här som ständigt ställer upp för nationen och för mig när jag behöver dem. Jerker, Jojo, skulle vi kanske kunna få lite stämningsmusik eller något? Du råkar inte ha något instrument, Jerker?
(Jerker och Johanna riggar instrument.)
Och innan jag, likt Putin, ställer mig i kulisserna vill jag passa på att citera Paul McCartney:
”I slutet av Beatles-eran kände jag att jag var färdig för första gången i mitt liv. Innan dess var jag en kaxig skitstövel.”
Precis så känner jag. Jag är färdig för första gången i mitt liv. Så jag lämnar gärna över det här insigniet till Carl om ett par minuter och tackar er alla å det djupaste för det bästa året i mitt liv! Och som vår gamla inspektor Knix sade: ”Så sällar jag mig till skuggorna i Kalmar nations förgångna”.
Säga vad man vill om mitt år som Förste kurator, men jag gjorde det i alla fall på mitt vis.
(Stämmer upp i ”My Way” av Frank Sinatra.)
Erik G Ageberg
Förste kurator ht07-vt08