I december avled vår inspektrix emerita Sonja Lyttkens vid 95 års ålder. Hon var en väldigt uppskattad inspektor och förgyllde såväl majmiddagar som andra tillställningar även efter sin avgång som inspektor. Innan hon gick bort hann våra Gyckeln-redaktörer intervjua henne i hennes hem.
Detta är en förkortad version av intervjun. Hela finns att läsa i Gyckeln #1 2015.
Kalmar nation har alltid legat i framkant i jämställdhetsfrågor. Vi var första nation i Uppsala att ha kvinnlig kurator, vi var den första nationen med fler kvinnor än män som medlemmar – och 1970 fick vi Uppsalas första kvinnliga inspektor, matematikdocenten Sonja Lyttkens. I augusti fyllde hon 95 år, vilket vi tyckte var värt att uppmärksamma, och under hösten fick vi hälsa på henne i Kåbo för en intervju.
Sonjas kropp höll på att överge henne. Hon hade svårt att höra och var tvungen att använda rollator för att ta sig runt huset. Några månader tidigare hade hon fallit i en trappa och sedan dess hade läkarna till hennes stora frustration förbjudit henne från att gå upp på övervåningen
– De idioterna har fel, för jag stelnar bara till om jag inte får röra mig.
Även minnet började ge vika, och enkla upplysningar om namn och årtal hamnade ibland helt snett – men tanken var fortfarande knivskarp.
Sonjas mor Anna Petrus var framgångrik skulptör. Huset är fyllt av hennes skulpturer – vissa är starkt influerade av egyptisk och babylonisk konst, bland annat ett stort bronslejon.
– Det var mammas favorit, jag har haft det med mig sedan jag var liten. Jag brukade leka med det, jag fick borsta tänderna på det.
Annat är i mer avskalat realistisk stil, bland annat en byst av Sonjas far.
– Blivande läkare när han träffade mamma. Och blivande sjöofficer. Jag frågade honom någon gång varför han sökte in på marinläkarlinjen – det antogs bara två eller tre varje år – och då svarade han ’jag ville se Indien’. Stadiga, kloka, trygga pappa, det var ett alldeles oväntat svar.
– Fick han se Indien?
– Nej, han fick aldrig se Indien…
Sonja delade moderns konstintresse och övervägde länge att följa i hennes spår och gå en konstutbildning.
– Det är som med matten, det går bara om man är tillräckligt bra… jag frågade mamma. Och hon sa, ’om du känner att det är det enda här i världen du vill göra så gör det, men är du tveksam – gör något annat’. Denna tveksamhet gjorde väl att jag dröjde med att hoppa på konsten, och jag kanske ångrar det lite.
– Så varför blev det just matematik i stället?
– Det är roligt! Lyttkarna är i regel mattebegåvade, det går genom hela släkten. Det är nästan livsfarligt.
Sonja intervjuades av David Zetterman och Hedvig Widmalm.
Läs resten av intervjun med Sonja i Gyckeln #1 2015.