Lördagen den 19 oktober markerar ett storslaget vägskäl i Kalmar nations historia. Under oerhört festliga former avtackades den gamla trotjänaren i galon, och en ny sångbok tog sin rättmätiga plats vid var kalmarits tallrik när det vankas fest. Den nya boken är betydligt tjockare än sin föregångare: hela 212 sidor! Totalt 243 sånger får plats på dessa sidor, vilket är åtta fler än förut. Dessutom har det skett en rejäl omstrukturering, och – som sig bör – både en bortstädning av gamla visor och tillägg av nya. Till exempel så stoltserar den nya boken med ett helt kapitel sånger som kommit ur vår kära hedersledamot Astrid Lindgrens penna. För våra internationella vänner och gäster finns kapitlet ”På utrikiska”. Innehållsförteckningen återfinns som vanligt sist i boken, och den börjar med sången ”1600-talet” och avslutas med ”Östgöta nation: Östgötasången”.
Jubelsångboksgasquen var en uppstyrd historia, där Sånganföraren Alex tog hjälp av modern teknik (nåja, Powerpoint i alla fall) för att hålla tempot högt. Var femte minut sjöngs det en sång! Totalt hanns det med 26 visor från när och fjärran under en magnifik sittning. Nationens Inspektor Anders kunde på grund av sjukdom inte delta, men hedersledamot William axlade hans mantel, tackade av den gamla boken och introducerade den nya. En innovativ bordsplacering och uppmuntrande ord från Förste kurator Micke och Sånganföraren att för all del önska sånger att sjunga ledde till en veritabel orgie i sång. Ett bättre sätt att förpassa den legendariska blå ikonen till arkivet än att hedra den med den nyskrivna tersen står knappast att finna. Tyvärr försvann mitt exemplar av tersen någonstans under kvällen, så om någon som läser detta har den i behåll får du gärna dela med dig. En kväll i festsalen avslutades med veva-händerna-i-luften-släpp i källaren. Ett magnifikt slut på en epok.
Sångboken är död – länge leve sångboken!
Per Hård af Segerstad
Förste kurator emeritus